do nuts

DDet är fan vår och jag struntar i att man inte ska ta fula bilder på sig själv när man äter munkar. I kväll struntar jag i Dovas och Baba, istället ska jag invänta rastlösheten och på att min pojkvän svarar på chatten. Kräver mycket uppmärksamhet i och med att jag inte längre kan dela den med andra sociala medier som jag gjorde förut. Tredje dagen utan en riktig mobil och jag lever.

årssammanfattning

Jag är verkligen inte gjord för att blogga. Jag kan varken uttrycka mig med de rätta orden eller fota de perfekta ögonblicken och sen faktiskt orka lägga upp allt i en dum ful blogg. Men jag älskar årssammanfattningar. Det är det absolut finaste. Att se en persons utveckling under ett helt år. Så här har ni min årssammanfattning.
Januari
Fina fina januari. Jag räknades nog som nykär då. Nu är jag mest jobbig och ringer honom i snitt fem gånger om dagen. Åkte mellan tyresö och huddinge i min mammas gamla päls. Pappa tyckte att jag såg ut som en björn och sa att jag kanske skulle bli skjuten av en jägare om jag gick ut med den. Det blev jag aldrig. Januaris höjdpunkt var nog ändå att vi stal ett G från skolan. Ett stort G gjort av frigolit. Spännande tänker ni, för så tänkte vi då. Vi (naturis) (det är alltid naturis) åkte hela vägen till Åkersberga för att spreja G. Sen lämnades den på plattan. Vad som hände med den sen vet vi inte.
 
Februari
Har inte enda bild från februari förutom resan till malmö och budapest. Nu, såhär lite i efterhand, känns det som februari aldrig hände... av den enkla anledningen att jag har inga bilder att minnas tillbaka med. Som tur är har jag min blogg. Tydligen så firade jag alla hjärtans dag för första gången och fick blommor för första gången. Februari får helt enkelt bestå av turistbilder. I februari fick jag även låna Sofias kent-box. Så man kan väl säga att det var någon gång nu jag började lyssna på kent.
Mars
Jag hade mitt livs bästa hemmafest. Sprang runt i Alicias hem och när klockan slog tolv så var jag helt plötsligt en vuxen kvinna. Jag lämnade festen och delade rum med fyra små söta pojkar. Tog inte min första öl förrän efter den 27. För då såg jag markus krunegård med sofia. Min första öl kostade 52 kronor och jag drack inte ens upp den.

April
Med mina födelsedagspengar köpte jag mitt dyraste par skor någonsin. Ett par docs i färgen pascal. (Pascal är ingen färg, utan ett namn). Dessa skor har jag lovat mig själv att jag kommer använda minst tre år. Vi får se hur det går med det, men jag älskar dem otroligt mycket. Vad hände mer? Jag köpte min första kent-skiva efter att jag hade skrivit Natiionella proven i svenska B. Jag skolkade en idrottslektion för att lyssna på kent-skivan. Så knäppt gjort av mig. Sedan gick jag på ett tråkigt twitterevent. Jag firade valborg, på en park, och alla hälsade på varandra... förutom jag.Jag åkte hem till min pojkvän och somnade i hans famn. Mamma ringde mitt i natten och frågade var jag var. Jag ljög och sa att jag var hemma hos en tjejkompis. Hon trodde jag var full. Det var jag inte.
 
Maj
Nu var våren här på riktigt. Våren är nog en stor favorit för då kommer alla blommor. I kursen kriminalteknologi skulle vi plocka blommor och göra något med dem. Jag skulle plocka tussilagon, som jag aldrig hittade, Istället köpte jag en ny dagbok. Som jag inte har skrivit i än. (lögn. bara det att jag rivit ut allt jag skrivit). Lyssnade på shut up and sleep with me och vi i naturis sjöng på den i kör i falsett så ofta som vi kunde. Annars så lyssnade vi på svensk hip hop, En ny musikera hade börjat.
 
Juni
Juni och jag firar ettårsdag med min pojkvän. Han höll nästan på att lova bort denna dag till hans kompis. Då blev jag arg. Sen glömde han vart vi hade kommit överrens vart vi skulle äta. Då blev jag också arg. Vi åt sushi och vi var nöjda ändå. Har inget romantiskt att berätta, inget att försköna och dramatisera för er. Tyvärr. Sommarlovet börjar och fångar bästisar i en och samma bild. Den kvällen hällde polisen ut hela min vodkaflaska och mitt hjärta sved. Mina gumlzor bodde i Danderyd. Tillsammans åkte vi på mitt livs första festival: Hultsfredfestivalen. Aldrig trodde jag förr att jag skulle frivilligt gå på en festival, men men... Att leva på chips, öl, nyponsoppa har också sin skönhet. Så fort jag kom hem packade jag en ny resväska. Ett dygn senare var jag i hong kong igen. Träffade alla mina älskade kusiner. Bland alla kusiner, farbröder och fastrar saknades min äldsta farbror. Även idag känns det konstigt att han helt plötsligt försvann ur våra liv. Han skulle nog följt med min familj till Taiwan om han fortfarande levde. Taiwan var fint.

Juli
Åkte till mina drömmars stad Peking och upplevde det jag velat sen pappa pratade om Kinas mäktighet. Jag och mina syskon gick allra högst upp på den toppen och stod där. Lovade även mig själv att det här kommer jag göra igen. Efter Peking var det inte långt kvar tills jag skulle hem. Min hemlängtan då var onådig. Aldrig, ALDRIG, hade jag saknat mitt hem och min pojkvän så mycket.
 
Augusti
Augustimånad var en enda lång väntan tills livet skulle börja (skolan). Tycker verkligen inte att skolan är jobbig egentligen. Då får jag i alla fall träffa kompisar jag gillar varje dag. Ibland min pojkvän också. Men en dag i augusti gick jag upp för hammarbybacken. Slut på den historian. Var funktionär på Popaganda med Lapyan och plockade upp ölglas efter folk. Grävde i stora svarta soppåsar och svor över en ordningsvakt. Sen var man tillbaka i skolan. En ny mentor, ny fysiklärare, ny termin och nya möjligheter (till dödsångest).
 
September
I september läste vi om hinduismen på religionen. Våra tankar vandrade till curry och jag minns hur vi i ettan pratade om att äta curry på håkan hellströms födelsedag (för tydligen så gillar han curry). Det blev aldrig av då, men vi blev tillräckligt inspirerade för att boka ett bord till Indian Garden och dricka vin och äta god indisk mat. Det var även i september jag och min porjektgrupp började gå till Fysikum varje vecka. Jag var i Fysikum lika ofta som jag var hos min pojkvän. Annat bra med september var kräftmiddagen naturis hade. Kräfthattarna hade vi på oss och vi blandade vodka, kaffe och sprite.
 
Oktober
Under oktobermånad gjordes det två roliga utflykter som är värda att minnas: Goslandet (Sofias land) och Uppsala. Det fantastiska i resan var inte bara att vi åkte till ett nytt landställe, utan också att denna gång körde vi bil dit. På nätterna drack vi vin och rökte vattenpipa under stjärnorna. På dagaen promenerade vi, träffade Frank (från tele2), gjorde pannkaksstårta och pluggade vi. Jag drack mig full på gammel dansken och whiskey och blev illamående hela natten. Sedan började vi närma oss vinterkylan och frosten kom. Höstlov var det också. Det inleddes med en utflykt till Uppsala. Vad vi gjorde där: inget. Vi gick runt, fikade på olika fik och drack öl. Salongsfulla åkte vi tillbaka till Stockholm.

November
Början av november var det fortfarande höstlov. Mina familj var bortresta och Joar rökte vid balkongdörren. Sen åkte vi tillsammans till naturisfesten och var allmän dryg. Det blir lätt så när man får i sig två drinkar. Det var mycket plugg (kollar i min filofax) och om jag klarade av denna månad, klarar jag av allt. Sacomässan hölls i Älvskö och där samlade jag på mig kataloger och ångest. Att jag ska behöva genomgå såhär svåra val igen. Allt börjar ta sin form medan jag fortfarade är lika vilse. Men sacomässan gjorde även så att Emily kom hem och jag fick träffa alla kompisar i och med det. Dessutom får man inte glömma att jag såg näääk på södra teatern. Vissa av oss tog på honom och skrek. Så kan det gå när man är fangirl.
 
December
Vi närmar oss slutet av året nu. Även denna månad fick jag se näääk igen. Denna gång i radiohuset. Annars har denna månad mest gått åt att plugga och jobba. Slutspurten. Annars så ser ni lite mat från julafton (förlåt alla vegetarianer om ni äcklas av kalkon) och mina glittriga strumpbyxor som jag hade på mig då naturis hade julgos. Vi bakade och drack glögg. Vi har även åkt till Tom Tits och kollat på coola saker. Urskiljt en atlets hjärta och en icke-atlets hjärta. Manliga och kvinnliga könsorgan och sånt, ni vet. Även idag ska jag träffa naturis. Jag älskar naturis. Japp då var det sagt. Tack för tvåtusentolv.

att förstöra för sig själv är det enklaste i livet

Skulle kunna skriva en lång lång lång text om allt bra som hänt den senaste tiden. Men jag har varken tid eller ork att förklara hur fantastiskt allt är. Låt bilderna tala, låt regnet smattra på våra docs och låt oss inviga den bästa vintern någonsin.
Helt plötsligt har man kommit till det stadiet i livet då man ska göra viktiga beslut igen. Hur gick det så snabbt? Det var inte länge sen jag, Lapyan och Jenny gick runt i Kungsholmen och skulle söka till gymnasium. Och föreläsaren pratar nu om universitet, doktorand, kandidatprogram och allt annat som verkar så obeskrivligt långt bort. Men egentligen vet jag ju, innerst inne, att det är detta val man har förberett sig under hela gymnasietiden. Kanske blir det något med matematik för mig. Men allra mest vill jag resa i Kina. Upptäcka all mat och kultur som kommer försvinna en dag.

bluer than velvet was the night


Det är höst igen och minns du förra hösten? Rödorangea löv faller från träd och våra skor skrapar våt asfalt. Känner du lukten av höst? Kylan tränger in i alla hus och vi måste underhålla oss innan mörkret äter upp oss. Vissa kvällar spenderas i fysikum och lyssna på föreläsningar om kosmisk strålning och kartläggning av stjärnor i sex dimensioner. Andra kvällar äter vi finmiddag och dricker dyrt vin, tjusigare än så blir det nog inte, jo då vi avslutar kvällen på Dovas med trettiokronors-ölen.
På hösten lyssnar man på det lite sorgligare. The xx och ”9 crimes” och ny utökas det även med Mumford & sons nya skiva. Kanske för att stämningen sakta men säkert dras med höstmörkret. Kanske för att hösten är tiden då alla blommor dör och alla färgglada löv försvinner snart.  
Minns ni förra hösten? För ett år sen var jag i Norra Tynningö och spenderade en helg på landet med mina bästa vänner. Nästa helg ska vi göra samma sak.

ät en kräfta

Just denna minut skulle kunna vara tagen direkt ur en tonårsfilm. ”Vänner är bra att ha stunder som denna” och du försvinner med ditt graviditetstest. Så nervös och vilse. Vi skrattar men vi är egentligen så jävla rädda och din hand skakar.

Sofia hade dukat jättefint med pompomsugrör och vi hade femtio kräftor på fat.


Ät en kräfta eller spela ett ölspel. Igår hade vi kräftskiva, hade kräfthattar på oss och kvällen avslutades med att vi satt på köksgolvet och experimenterade med vodka, kaffe, sprite och mjölk. Där satt vi och spelade ett ölspel, skrattade och drack.

haha tydligen måste detta fält fyllas i för att jag ska få tycka och tänka

Hej nu är jag redan tillbaka. Rastlösheten smyger alltid in på nätterna och än en gång ligger jag i sängen, lyssnar på kent och stirrar mot väggen. Allt är så.. lugnt. Tyst. Ensamt. Framtidsångesten tar död på mig snart. Vad ska jag bli? Vad ska jag plugga? Var ska jag plugga? Hur ska du bo? och det forsätter. Frågorna slutar aldrig komma. Jag kvävs av alla frågor. Jag misstänker att jag börjar bli tjatig och upprepande. Önskade att livet hade mer att erbjuda. Önskade att mitt liv var tillräckligt intressant att den skulle kunna skrivas till en bok. Men sådant händer aldrig eller hur? Så nu har jag tre önskningar. Till att börja med att det ska hända något i  mitt liv. 2. Imorgon ska jag se Kent och skulle få glädjetårar om Håll ditt huvud högt spelades. 3. Mina föräldrar slutar bråka.

hjälp jag vill bort



[Infoga valfri text om tonårsångest/ ensamma nätter/ bekräftelse/ samma nätter väntar alla]

allt går jättesnabbt och snart dör vi

Konstigt nog har jag redan varit hemma i tre veckor och allt går jättesnabbt. Regnskurar blandat med glimtar av sol, tjugominuters långa kvällspromenader från jobbet och varje natt pratar jag med han som har världens tryggaste röst.

detta är inget vettigt inlägg, precis som alla andra

Vardagarna går åt att skriva om fotospektrometri och biokemi och framkalla ångest från hjärtats djup. Jag blir stressad av att tänka och snart exploderar hjärnan. Eller imploderar. Helgerna går till att dansa fimpa öla. Helt plötsligt har en hel vecka gått och allt händer igen. Livet är något ensidigt nuförtiden, och det blir antagligen inte bättre. Det blir nog aldrig bättre.
Ibland brukar jag sjunga på låttexter och det går som ett mantra till slut. ”om du kommer ner på klubben med en fet jävla brud och tror att du vet men vem fan är du” ”bitch snälla gnälla fan ta av dig dina trosor” ”det är så jag lever mitt liv brudar weed och vitt vin” ”shut up and sleep with me come on why dont you sleep with me” ”om han är skitskraj som jag vore vithaj näääken flyttar fram käkar upp han som en vitpaj” ”we got bitches we got bitches we got diamonds we got dramas” Hur hände denna lilla revolution i musiksmaken? Helt plötsligt vill jag också ha en fin keps och vara cool. Ja, jag faller väl lätt för grupptryck och är nog inte unik.
Här har ni mina finaste par strumpbyxor som jag använder ganska ofta, kanske alldeles för ofta, men jag gillar dem.


wake up, it's a beautiful morning

Idag är jag barnvakt för första gången och det är absurt hur snabbt tiden går, då jag ser mig själv som ett barn och inte för jättelänge sen hade min mormor som barnvakt. Jag minns när mina äldre bröder var barnvakt åt mig och mina syskon. Min äldsta bror skulle woka nudlar till oss. Ty han hade inte ärvt några matlagningskunskaper och det smakade mest konstigt. Jag minns mycket väl att två av ingredienserna var ketchup och paprika. Jag minns när min näst äldsta bror och hans dåvarande flickvän skulle vara barnvakt och vi hade en matlagninsdag. Var och en skulle ha en maträtt vi ville göra och sedan skulle det bli en matfest. Vad min lillebror gjorde har jag glömt, potatismos kanske, men syster min gjorde chokladkaka och jag gjorde potatisbullar som innehöll grotesk mängd mjöl. Vi behövde fråga grannarna om mjöl. Det hela slutade potatissmeten, som skulle bli potatisbullar, slängdes i soporna och jag har sedan dess inte gjort potatisbullar.
Shut up and sleep with me/ come on why don’t you sleep with me/ shut up and sleep with me/ come on aha why don’t you sleep with me/
Ska jag riktigt ärlig gillar jag inte att tiden går så fort. Känslan av att allt ändras med tiden förutom jag. Att allt hinner ändras innan jag hinner ta vara på det. Lekparken som jag lekte i har blivit ombytt med en nyare park. Grässlätten som jag gått förbi sedan jag började dagis har plöjd och där byggs nya hus. Vägar som varit bekanta blivit främmande. Mormor visar sin ring och frågar om den är vacker, men det enda jag kan se är rynkorna och hur skrumpen hennes hand har blivit. Jag tänker sällan på att människorna i min omgivning också växer, precis som jag gör. Inte heller tänker jag på att någon gång med tiden kommer alla lämna mig.


Vi räknar på antal skoldagar kvar. Vad gör ni då?

Det är inlämning efter inlämning och prov efter prov. ”Men snart är detta över!" tänker jag och det är den tanke som motiverar mig. Snart är tvåan över och jag minns första skoldagen i tvåan. Oj, går tiden så fort? Fortsätter detta så dör jag nog imorgon. Overklighetskänsla över hela denna fest, som även kallas liv, och det fortsätter och fortsätter…Imorgon är det fredag. Jag tänker på kylvätska, alltså vatten och alkohol, för imorgon fyller min lillebror år och då ska vi fira! Hurra hurra hurra osv osv osv! Imorgon är det fredag och jag ska ta Gardasil-sprutan. Är lite efter alla andra men men hurra för det också! Imorgon är det fredag och jag ska framkalla fyra rullar analogabilder. Bilderna sträcker sig tillbaka till förra våren då jag tog över pappas gamla analoga kamera från 70-talet. Förstår inte varför jag inte har gjort något åt dom tidigare. Jo juste, ekonomin. Så många öl, eller cider eller shots eller vodkaflaskor, eller vad som helst jag istället kunde köpa för de pengarna. Det handlar väl om att prioritera.

”Du vet Fanny, det finns en sorts av demenssjukdom som redan förekommer vid tonåren. Man glömmer att åka hem, glömmer att ringa hem och glömmer bort familjen. I folkmun kallas det för kärlek.” Detta berättade min pappa för mig, någon middag, någon dag, för någon månad sen. Han sa det säkert mycket bättre, och det låter betydligare bättre på kinesiska, men det var fint sagt. Men det finaste var ändå att han förstod mig. I tisdags fyllde han år. Kunde vara ringa och säga grattis. Han verkade glad och det var bra. Jag saknar honom lite, vilket är ovanligt, med tanke på att jag för det mesta stör mig på honom. Just ni vill jag att han ska komma hem, lära mig att köra bil, dricka whisky och hindra mamma från att ge mig "måste-komma-hem"-tider.


let the love tear us part, i found the cure for a broken heart

Äntligen är våren här och jag välkomnar den med öppna armar och omfamnar den som det käraste barn jag har. Men innan hyllningen är över, slås jag av nyheterna då det kommer både regn och snö. Ja ja, sånt händer.

Under majmånad ska jag stressa över att junimånad är snart här. Tro det eller ej, känns det redan som jag har planerat hela min månad. Körteorilektioner varje måndag och torsdag, riskettan, synundersökning, vårdcentralen, födelsedagar, jobba, nationella och listan går på. Men jag trivs i detta, trivs utmärkt som den lilla arbetsmyran jag är.

Minus
- skrivblock med dåligt papper som går sönder när man ska räkan med sinus, cosinus och tangens.
- att ha tider att passa
- grubblar över att alla presenter som ska köpas till alla fina gulliga människor
- prov som måste skrivas, tal som måste hållas och inlämningar som måste lämnas in

Plus
+ skaffa linser och ha solglasögon
+ vi närmar oss sommaren och allt bra den har att erbjuda
+ vampyrserien jag kollar på


jag spyr på känslor

I hela mitt liv har jag väntat på livet/ Jag har drömt om att ha en riktig dröm/ Jag har sökt efter sanningen och svaren/ Blev mest klämd mellan bibeln och min porr/

Det har äntligen blivit så varmt att man kan ha tunna 20den-strumpbyxor utan att frysa, ha jeansjacka på heltid och jag kan gå sträckan från Huddinge gymnasium hem på nätterna. Minns de sensommarnätterna då vi var nykära och varje gång jag åkte hemifrån dig, slog hjärtat extra hårt, extra snabbt. Jag minns så mycket, mer än vad jag vill och behöver. Då hålla hand och nackpussar inte var en självklarhet.

Dricker i detta nu blåbärste. Jag hoppas den kompenserar all vätska som försvunnit i form av tårar. Det fälldes fler tårar än vad mina ögon klarade av. Jag hoppas teet ger mig matlusten och får detta magont att försvinna. Jag hoppas huvudvärken försvinner och allt löser sig. Men hur mycket kan ett budgette hjälpa mig, om jag inte ens själv kan göra det?

Jag smög tyst från din säng och försvann ut på bussarna igen. Jag önskade att jag kunde ta tillbaka allt sagt. Det var dumt och själviskt och idiotiskt. När du ber mig beskriva vad jag känner kan jag inte svara mer än ”finner inga ord”. När känslor är mer än de simpla; ledsen och glad blir allt så himla svårt att sätta ord på. Vi grät i varandras famnar och jag hoppas att detta aldrig mer behöver hända igen. Åh snälla älskling, lova att du aldrig någonsin kommer att ändra på hur du behandlar mig. Det sämre är minst lika bra som det bättre hos dig.  Vad är mina tårar jämfört med din kärlek?

I mitt nästa liv, om man fick en så priviligierad chans att leva igen, skulle jag vilja vara ett djur. Jag skulle leva för att överlevnad och klara mig med mina instinkter. Jag har fått tillräckligt med kemiska reaktioner och hormoner, som även kallas känslor. Jag spyr på känslor.


bird and bear and hare and fish

Egentligen borde jag sova och tänka på att jag har lektion imorgon halv nio på morgonen. Då kommer jag befinna mig i laborationssalen och ha kursen kriminalteknologi. Det är en rolig kurs, för det enda vi gör är dagdrömmer och nickar när läraren frågar "Förstår ni?". "Nej, vi förstår ingenting men som tur är kan vi leva med det för att våra tonårshjärtan drömmer om allt förutom detta". Vi romantiserar ett icke-existerande gangsterliv och låter näääk och kanye west ta över våra liv.
/let the suicide doors up/ I do suicides on the tour bus/ I do suicides on the private jet/
Oj, jag borde kanske sluta skriva i plural som om det fanns flera av mig eller som om jag och mina vänner vore ett. Jag är ju trots allt en självständig kvinna, eller jag tror det iallafall. Jag är så pass självständig att jag inte ens kan gå och lägga mig förrän jag hört hans röst. Varför svarar han inte på telefonen? Varför svarar han inte på telefonen? Varför svarar han inte på telefonen? Och så gör han det. Varför är han så bra på att få mig att gråta? Jag vet inte, hade jag vetat det skulle jag antagligen inte rulla ihop som en boll, gråta som en femåring och tro att jag kommer dö av vätskebrist nästa morgon. Fast det har ju aldrig hänt någon, så varför oroar jag mig ens? Varför slösar jag ens tid på att skriva ett meningslöst blogginlägg i en meningslös blogg. Vad vet jag.


naturreservatet hubbe *kanin*

Hade en såndär födelsedagfest som jag kommer kunna skryta om resten av livet. Tyvärr så lägger jag inte upp bilderna här. De ska ligga på naturs snart, det var ju trots allt vår gemensamma fest. Vår gemensamma bra fina underbara gosiga, och massa andra adjektiv, fest.

its forever baby its forever


det verkar så enkelt vännen, men ändå är det så obegripligt svårt


ost ost ost ost ost ost

Åkte sex timmar tåg och anlände till en plats så främmande men ändå så bekant. Lägger oss sent och vaknar tidigt. Dör över lite skånska och sjunger sing star. Blir överlycklig av att få sjunga  "Vi kommer att dö samtidigt du och jag" och sen få sjunga tills stämbanden spräcks. Åker bil genom halva Sverige och stannar i Lund. Kanske är detta mitt framtida hem, tänkte jag. Soft, tänker ni. Ja, soft är vad det är, tänker jag.


dont you understand, oh my little girl

Firar alla hjärtans dag med en hemlaboration. Använder en köttermometer och räknar ut vattnets specifika värmekapacitet. Står framför din iPad och förklarar varför allt blir fel och utbrister "förlåt Per!". Får blommor för första gången i mitt liv och den kära flickan inom mig är något överlycklig.
Du skriver att "gravitation var inte orsaken för att jag föll för dig" och jag undrar mest "du vet att detta endast är hormoner och kemiska reaktioner i vår kropp, va?". Jag antar att detta är det närmsta vi kan komma till kärleksförklaringar. Vi är ju trots allt efterblivna. Du skriver ett brev som jag gråter till och tänker "vem är den här fina flickan du skriver om? För det kan inte vara jag."

Det snöar ett nytt lager vitt snö i vårt kvarter. Var inte våren runt om hörnet? All denna förhoppning om att snön snart skulle smälta och lämna detta vinterland. Att det skulle höras grus skrapas mot våra skor. Jag har på mig mina sommarskor och går på Huddingevägen. Trots den decimetertjocka snön känner jag knappt kyla. Är det så det det är när man får blommor för första gången i sitt liv? Är det så det är när Kent sjunger "Spelar det någon roll? Jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll." Är det så det är när allt handlar om densitet, tryck och värme?

Vi är så instägnda i vårt rutinerade liv. Samma person åker samma buss, på samma väg, på samma tid, med samma busschaufför, med samma uniform. Och det fortsätter till all oändlighet. Det är kanske när detta mållösa mönster till liv slutar, som vi får frihet?

välkommen till ångestens egna lilla håla

Åker för det mesta den långa sträckan mellan Huddinge Gymnasium och Rotvik. Varje andetag är en ansträngning och den iskalla luften åker in genom mina lungor och ger den syre som behövs för att springa hem till honom. jagsaknarhonomjagsaknarhonomjagsaknarhonom.

Har blommig klänning till sushigos och väntar på att det faktiskt är socialt accepterat att ha på sig en klänning med med blommor i flickiga färger.

Använder mammas gamla fuskpäls och blir kär.

Tro det eller ej, detta är ungefär allt jag har fotat under de två månader jag inte blottat mina tankar här. Fy skäms på mig, men använder för tillfälligt min mormors gamla analoga kamera.

Tidigare inlägg
RSS 2.0