Idag är jag barnvakt för första gången och det är absurt hur snabbt tiden går, då jag ser mig själv som ett barn och inte för jättelänge sen hade min mormor som barnvakt. Jag minns när mina äldre bröder var barnvakt åt mig och mina syskon. Min äldsta bror skulle woka nudlar till oss. Ty han hade inte ärvt några matlagningskunskaper och det smakade mest konstigt. Jag minns mycket väl att två av ingredienserna var ketchup och paprika. Jag minns när min näst äldsta bror och hans dåvarande flickvän skulle vara barnvakt och vi hade en matlagninsdag. Var och en skulle ha en maträtt vi ville göra och sedan skulle det bli en matfest. Vad min lillebror gjorde har jag glömt, potatismos kanske, men syster min gjorde chokladkaka och jag gjorde potatisbullar som innehöll grotesk mängd mjöl. Vi behövde fråga grannarna om mjöl. Det hela slutade potatissmeten, som skulle bli potatisbullar, slängdes i soporna och jag har sedan dess inte gjort potatisbullar.
Shut up and sleep with me/ come on why don’t you sleep with me/ shut up and sleep with me/ come on aha why don’t you sleep with me/
Ska jag riktigt ärlig gillar jag inte att tiden går så fort. Känslan av att allt ändras med tiden förutom jag. Att allt hinner ändras innan jag hinner ta vara på det. Lekparken som jag lekte i har blivit ombytt med en nyare park. Grässlätten som jag gått förbi sedan jag började dagis har plöjd och där byggs nya hus. Vägar som varit bekanta blivit främmande. Mormor visar sin ring och frågar om den är vacker, men det enda jag kan se är rynkorna och hur skrumpen hennes hand har blivit. Jag tänker sällan på att människorna i min omgivning också växer, precis som jag gör. Inte heller tänker jag på att någon gång med tiden kommer alla lämna mig.