att du inte är kär men att du hoppas och bli

Det var ju ett tag sen jag hörde av mig. Försökte skriva en årresumé men gav upp efter fyra månader. Minns alldeles för lite av det gångna året. Minns all för lite känslor. 2011 var finare än något annat år. Kanske för att jag fick uppleva allt. Inledde året med ett brustet hjärta för att kunna inse hur lycklig jag var när året började närma sig sitt slut, och pojken jag gav bort mitt hjärta till accepterade det och gav ett finare till mig. Oavsett hur mycket jag grubblade och ältade mina problem, slutade det alltid på samma sätt. Jag var i hans varma famn. Så länge han höll om mig, spelade antagligen inget annat roll. Inte ens att alla hatar mig, alla irrationella beslut och tankar om en annan. Ja, jag svamlar väldigt mycket nuförtiden. Gärna för mig själv och då jag sitter på lektion.

Det är alltid vid sena nätter, då mörkret faller över oss och det enda som hörs i huset är dina andetag, då alla tankar kommer upp och varenda hjärncell går till att fundera och analysera. Jag ska inte säga att jag är ledsen, det är snarare ett svart hål som äter upp mig inifrån. Sakta tar den över alla känslor och det som finns kvar av mig är tårar. Just nu går jag varken framåt eller bakåt. Jag stannar upp och står här. Vad jag väntar på vet jag inte riktigt. En lycklig fortsättning på detta? En självklar vägledning? Eller kanske bara en tröst. Vad vet jag? Jag vet varken in eller ut. Jag vill så mycket. Jag tänker så mycket. jag jag jag jag.. Någon gång under min monolog, märktes de hemskaste egenskaperna jag har, egocentrisk, narcissist, självisk. Jag äcklas av mig själv när jag märker detta. Hur jag enbart tänker på mig själv. Hur jag sårar folk genom att blint tro att världen på något sätt snurrar runt mig. Det tror jag inte. Men teoretiskt sett, är det precis så det funkar. Vad mer, än förlåt, kan jag säga till dig? Jag vet verkligen inte. Vad vill du höra? Att jag är ledsen? För det är jag. Jag önskade jag kunde visa dig mitt uppriktiga hjärta.

Det är alltid vid sena nätter, som denna, då jag inser hur mycket jag behöver sällskap. Det är sena nätter som denna då det svarta hålet tar mig helt. Det är obeskrivligt hur mycket jag behöver dig. Hur osjälvständigt det än låter, så mår aldrig bättre än när jag är med honom, och det gör inte det mindre sant.

Jag kommer ihåg så mycket ibland. Detaljer, ord och känslor. Ibland vill jag återberätta allt i detalj, för att säga hur mycket jag älskar dig. Minns du första gången du pratade med mig? Minns du första gången du höll min hand? Minns du första gången jag åkte hem till dig? Det finns så mycket som är värt att minnas.

Ja, ni märker. Detta kommer kanske vara bland de sista inläggen jag gör här, som är djupa och svåra, som ingen riktigt fattar, inte ens jag. Ska införskaffa en dagbok. Jag vill minnas varje känsla och varje upplevelse.


Det är alltid vid sena nätter, då mörkret faller över oss och det enda som hörs i huset är dina andetag, då alla tankar kommer upp och varenda hjärncell går till att fundera och analysera. Jag ska inte säga att jag är ledsen, det är snarare ett svart hål som äter upp mig inifrån. Sakta tar den över alla känslor och det som finns kvar av mig är tårar. Just nu går jag varken framåt eller bakåt. Jag stannar upp och står här. Vad jag väntar på vet jag inte riktigt. En lycklig fortsättning på detta? En självklar vägledning? Eller kanske bara en tröst. Vad vet jag? Jag vet varken in eller ut. Jag vill så mycket. Jag tänker så mycket. jag jag jag jag.. Någon gång under min egen monolog, märktes de hemskaste egenskaperna jag har, egocentrisk, narcissist, självisk. Jag äcklas av mig själv när jag märker detta. Hur jag enbart tänker på mig själv. Hur jag sårar folk genom att blint tro att världen på något sätt snurrar runt mig. Det tror jag inte. Men teoretiskt sett, är det precis så det funkar. Vad mer, än förlåt, kan jag säga till dig? Jag vet verkligen inte. Vad vill du höra? Att jag är ledsen? För det är jag. Jag önskade jag kunde visa dig mitt uppriktiga hjärta.

Det är alltid vid sena nätter, som denna, då jag inser hur mycket jag behöver sällskap. Det är sena nätter som denna då det svarta hålet tar mig helt. Det är obeskrivligt hur mycket jag behöver dig. Hur osjälvständigt det än låter, så mår aldrig bättre än när jag är med honom, och det gör inte det mindre sant.

Jag kommer ihåg så mycket ibland. Detaljer, ord och känslor. Ibland vill jag återberätta allt i detalj, för att säga hur mycket jag älskar dig. Minns du första gången du pratade med mig? Minns du första gången du höll min hand? Minns du första gången jag åkte hem till dig? Det finns så mycket som är värt att minnas.


RSS 2.0