Vardagarna går åt att skriva om fotospektrometri och biokemi och framkalla ångest från hjärtats djup. Jag blir stressad av att tänka och snart exploderar hjärnan. Eller imploderar. Helgerna går till att dansa fimpa öla. Helt plötsligt har en hel vecka gått och allt händer igen. Livet är något ensidigt nuförtiden, och det blir antagligen inte bättre. Det blir nog aldrig bättre.
Ibland brukar jag sjunga på låttexter och det går som ett mantra till slut. ”om du kommer ner på klubben med en fet jävla brud och tror att du vet men vem fan är du” ”bitch snälla gnälla fan ta av dig dina trosor” ”det är så jag lever mitt liv brudar weed och vitt vin” ”shut up and sleep with me come on why dont you sleep with me” ”om han är skitskraj som jag vore vithaj näääken flyttar fram käkar upp han som en vitpaj” ”we got bitches we got bitches we got diamonds we got dramas” Hur hände denna lilla revolution i musiksmaken? Helt plötsligt vill jag också ha en fin keps och vara cool. Ja, jag faller väl lätt för grupptryck och är nog inte unik.
Här har ni mina finaste par strumpbyxor som jag använder ganska ofta, kanske alldeles för ofta, men jag gillar dem.

Idag är jag barnvakt för första gången och det är absurt hur snabbt tiden går, då jag ser mig själv som ett barn och inte för jättelänge sen hade min mormor som barnvakt. Jag minns när mina äldre bröder var barnvakt åt mig och mina syskon. Min äldsta bror skulle woka nudlar till oss. Ty han hade inte ärvt några matlagningskunskaper och det smakade mest konstigt. Jag minns mycket väl att två av ingredienserna var ketchup och paprika. Jag minns när min näst äldsta bror och hans dåvarande flickvän skulle vara barnvakt och vi hade en matlagninsdag. Var och en skulle ha en maträtt vi ville göra och sedan skulle det bli en matfest. Vad min lillebror gjorde har jag glömt, potatismos kanske, men syster min gjorde chokladkaka och jag gjorde potatisbullar som innehöll grotesk mängd mjöl. Vi behövde fråga grannarna om mjöl. Det hela slutade potatissmeten, som skulle bli potatisbullar, slängdes i soporna och jag har sedan dess inte gjort potatisbullar.
Shut up and sleep with me/ come on why don’t you sleep with me/ shut up and sleep with me/ come on aha why don’t you sleep with me/
Ska jag riktigt ärlig gillar jag inte att tiden går så fort. Känslan av att allt ändras med tiden förutom jag. Att allt hinner ändras innan jag hinner ta vara på det. Lekparken som jag lekte i har blivit ombytt med en nyare park. Grässlätten som jag gått förbi sedan jag började dagis har plöjd och där byggs nya hus. Vägar som varit bekanta blivit främmande. Mormor visar sin ring och frågar om den är vacker, men det enda jag kan se är rynkorna och hur skrumpen hennes hand har blivit. Jag tänker sällan på att människorna i min omgivning också växer, precis som jag gör. Inte heller tänker jag på att någon gång med tiden kommer alla lämna mig.

Det är inlämning efter inlämning och prov efter prov. ”Men snart är detta över!" tänker jag och det är den tanke som motiverar mig. Snart är tvåan över och jag minns första skoldagen i tvåan. Oj, går tiden så fort? Fortsätter detta så dör jag nog imorgon. Overklighetskänsla över hela denna fest, som även kallas liv, och det fortsätter och fortsätter…Imorgon är det fredag. Jag tänker på kylvätska, alltså vatten och alkohol, för imorgon fyller min lillebror år och då ska vi fira! Hurra hurra hurra osv osv osv! Imorgon är det fredag och jag ska ta Gardasil-sprutan. Är lite efter alla andra men men hurra för det också! Imorgon är det fredag och jag ska framkalla fyra rullar analogabilder. Bilderna sträcker sig tillbaka till förra våren då jag tog över pappas gamla analoga kamera från 70-talet. Förstår inte varför jag inte har gjort något åt dom tidigare. Jo juste, ekonomin. Så många öl, eller cider eller shots eller vodkaflaskor, eller vad som helst jag istället kunde köpa för de pengarna. Det handlar väl om att prioritera.

”Du vet Fanny, det finns en sorts av demenssjukdom som redan förekommer vid tonåren. Man glömmer att åka hem, glömmer att ringa hem och glömmer bort familjen. I folkmun kallas det för kärlek.” Detta berättade min pappa för mig, någon middag, någon dag, för någon månad sen. Han sa det säkert mycket bättre, och det låter betydligare bättre på kinesiska, men det var fint sagt. Men det finaste var ändå att han förstod mig. I tisdags fyllde han år. Kunde vara ringa och säga grattis. Han verkade glad och det var bra. Jag saknar honom lite, vilket är ovanligt, med tanke på att jag för det mesta stör mig på honom. Just ni vill jag att han ska komma hem, lära mig att köra bil, dricka whisky och hindra mamma från att ge mig "måste-komma-hem"-tider.