I hela mitt liv har jag väntat på livet/ Jag har drömt om att ha en riktig dröm/ Jag har sökt efter sanningen och svaren/ Blev mest klämd mellan bibeln och min porr/

Det har äntligen blivit så varmt att man kan ha tunna 20den-strumpbyxor utan att frysa, ha jeansjacka på heltid och jag kan gå sträckan från Huddinge gymnasium hem på nätterna. Minns de sensommarnätterna då vi var nykära och varje gång jag åkte hemifrån dig, slog hjärtat extra hårt, extra snabbt. Jag minns så mycket, mer än vad jag vill och behöver. Då hålla hand och nackpussar inte var en självklarhet.

Dricker i detta nu blåbärste. Jag hoppas den kompenserar all vätska som försvunnit i form av tårar. Det fälldes fler tårar än vad mina ögon klarade av. Jag hoppas teet ger mig matlusten och får detta magont att försvinna. Jag hoppas huvudvärken försvinner och allt löser sig. Men hur mycket kan ett budgette hjälpa mig, om jag inte ens själv kan göra det?

Jag smög tyst från din säng och försvann ut på bussarna igen. Jag önskade att jag kunde ta tillbaka allt sagt. Det var dumt och själviskt och idiotiskt. När du ber mig beskriva vad jag känner kan jag inte svara mer än ”finner inga ord”. När känslor är mer än de simpla; ledsen och glad blir allt så himla svårt att sätta ord på. Vi grät i varandras famnar och jag hoppas att detta aldrig mer behöver hända igen. Åh snälla älskling, lova att du aldrig någonsin kommer att ändra på hur du behandlar mig. Det sämre är minst lika bra som det bättre hos dig.  Vad är mina tårar jämfört med din kärlek?

I mitt nästa liv, om man fick en så priviligierad chans att leva igen, skulle jag vilja vara ett djur. Jag skulle leva för att överlevnad och klara mig med mina instinkter. Jag har fått tillräckligt med kemiska reaktioner och hormoner, som även kallas känslor. Jag spyr på känslor.