Det är inlämning efter inlämning och prov efter prov. ”Men snart är detta över!" tänker jag och det är den tanke som motiverar mig. Snart är tvåan över och jag minns första skoldagen i tvåan. Oj, går tiden så fort? Fortsätter detta så dör jag nog imorgon. Overklighetskänsla över hela denna fest, som även kallas liv, och det fortsätter och fortsätter…Imorgon är det fredag. Jag tänker på kylvätska, alltså vatten och alkohol, för imorgon fyller min lillebror år och då ska vi fira! Hurra hurra hurra osv osv osv! Imorgon är det fredag och jag ska ta Gardasil-sprutan. Är lite efter alla andra men men hurra för det också! Imorgon är det fredag och jag ska framkalla fyra rullar analogabilder. Bilderna sträcker sig tillbaka till förra våren då jag tog över pappas gamla analoga kamera från 70-talet. Förstår inte varför jag inte har gjort något åt dom tidigare. Jo juste, ekonomin. Så många öl, eller cider eller shots eller vodkaflaskor, eller vad som helst jag istället kunde köpa för de pengarna. Det handlar väl om att prioritera.

”Du vet Fanny, det finns en sorts av demenssjukdom som redan förekommer vid tonåren. Man glömmer att åka hem, glömmer att ringa hem och glömmer bort familjen. I folkmun kallas det för kärlek.” Detta berättade min pappa för mig, någon middag, någon dag, för någon månad sen. Han sa det säkert mycket bättre, och det låter betydligare bättre på kinesiska, men det var fint sagt. Men det finaste var ändå att han förstod mig. I tisdags fyllde han år. Kunde vara ringa och säga grattis. Han verkade glad och det var bra. Jag saknar honom lite, vilket är ovanligt, med tanke på att jag för det mesta stör mig på honom. Just ni vill jag att han ska komma hem, lära mig att köra bil, dricka whisky och hindra mamma från att ge mig "måste-komma-hem"-tider.