skulle nog vara den fetaste lögnen jag skulle kunna dra nu. I tre veckor har jag som ett särbarn mått dåligt, gråtit, varit ledsen för en person som egentligen inte gillade mig. Som en fisk, som ett cp, som ett mongo. Så jävla ovärt. Finner inga ord. Att jag lyckades få mitt liv kretsa runt en person, och nu ska jag som människor säger- " göra som det var innan, då allt var normalt". Vad är normalt? Kommer inte ens ihåg hur det var då. Hur det var att inte alltid ha mobilen på sig, hur det var att inte fnittra över ett sms, hur det var att inte sitta uppe med msn. Ensamhet... det är det jag känner. Även om alla underbara vänner finns där. Ledsen i ögat. Kanske var det bara jag som drömde för mycket. Hur fin allt skulle vara. Glömt bort verkligenheten. Ja, antagligen var det så...
Jag är fan så ledsen, samtidigt som jag har haft ett leende på läpparna. Måste verkligen tacka dom underbara klasskamraterna för stadsvandringen, lunchen och fiket idag! Ni får mig bli så glad, oavsett vad jag bär på för skit! Naturreservatet på våning fyra♥