att du inte är kär men att du hoppas och bli
Det är alltid vid sena nätter, då mörkret faller över oss och det enda som hörs i huset är dina andetag, då alla tankar kommer upp och varenda hjärncell går till att fundera och analysera. Jag ska inte säga att jag är ledsen, det är snarare ett svart hål som äter upp mig inifrån. Sakta tar den över alla känslor och det som finns kvar av mig är tårar. Just nu går jag varken framåt eller bakåt. Jag stannar upp och står här. Vad jag väntar på vet jag inte riktigt. En lycklig fortsättning på detta? En självklar vägledning? Eller kanske bara en tröst. Vad vet jag? Jag vet varken in eller ut. Jag vill så mycket. Jag tänker så mycket. jag jag jag jag.. Någon gång under min monolog, märktes de hemskaste egenskaperna jag har, egocentrisk, narcissist, självisk. Jag äcklas av mig själv när jag märker detta. Hur jag enbart tänker på mig själv. Hur jag sårar folk genom att blint tro att världen på något sätt snurrar runt mig. Det tror jag inte. Men teoretiskt sett, är det precis så det funkar. Vad mer, än förlåt, kan jag säga till dig? Jag vet verkligen inte. Vad vill du höra? Att jag är ledsen? För det är jag. Jag önskade jag kunde visa dig mitt uppriktiga hjärta.
Det är alltid vid sena nätter, som denna, då jag inser hur mycket jag behöver sällskap. Det är sena nätter som denna då det svarta hålet tar mig helt. Det är obeskrivligt hur mycket jag behöver dig. Hur osjälvständigt det än låter, så mår aldrig bättre än när jag är med honom, och det gör inte det mindre sant.
Jag kommer ihåg så mycket ibland. Detaljer, ord och känslor. Ibland vill jag återberätta allt i detalj, för att säga hur mycket jag älskar dig. Minns du första gången du pratade med mig? Minns du första gången du höll min hand? Minns du första gången jag åkte hem till dig? Det finns så mycket som är värt att minnas.
Ja, ni märker. Detta kommer kanske vara bland de sista inläggen jag gör här, som är djupa och svåra, som ingen riktigt fattar, inte ens jag. Ska införskaffa en dagbok. Jag vill minnas varje känsla och varje upplevelse.
Det är alltid vid sena nätter, då mörkret faller över oss och det enda som hörs i huset är dina andetag, då alla tankar kommer upp och varenda hjärncell går till att fundera och analysera. Jag ska inte säga att jag är ledsen, det är snarare ett svart hål som äter upp mig inifrån. Sakta tar den över alla känslor och det som finns kvar av mig är tårar. Just nu går jag varken framåt eller bakåt. Jag stannar upp och står här. Vad jag väntar på vet jag inte riktigt. En lycklig fortsättning på detta? En självklar vägledning? Eller kanske bara en tröst. Vad vet jag? Jag vet varken in eller ut. Jag vill så mycket. Jag tänker så mycket. jag jag jag jag.. Någon gång under min egen monolog, märktes de hemskaste egenskaperna jag har, egocentrisk, narcissist, självisk. Jag äcklas av mig själv när jag märker detta. Hur jag enbart tänker på mig själv. Hur jag sårar folk genom att blint tro att världen på något sätt snurrar runt mig. Det tror jag inte. Men teoretiskt sett, är det precis så det funkar. Vad mer, än förlåt, kan jag säga till dig? Jag vet verkligen inte. Vad vill du höra? Att jag är ledsen? För det är jag. Jag önskade jag kunde visa dig mitt uppriktiga hjärta.
Det är alltid vid sena nätter, som denna, då jag inser hur mycket jag behöver sällskap. Det är sena nätter som denna då det svarta hålet tar mig helt. Det är obeskrivligt hur mycket jag behöver dig. Hur osjälvständigt det än låter, så mår aldrig bättre än när jag är med honom, och det gör inte det mindre sant.
Jag kommer ihåg så mycket ibland. Detaljer, ord och känslor. Ibland vill jag återberätta allt i detalj, för att säga hur mycket jag älskar dig. Minns du första gången du pratade med mig? Minns du första gången du höll min hand? Minns du första gången jag åkte hem till dig? Det finns så mycket som är värt att minnas.
the dreams in which im dying are the best I ever had
Du sa att jag hade ett nervsammanbrott och frågade varför jag aldrig delade med mig mina känslor. Du undrade vad som var fel? Så många mycket jag vill säga men allt som kommer ut är ett förlåt.
Sen när blev man så patetisk? Sen när förändrades allt så mycket?
Minns då jag hade massa personer runt mig som jag kallade för bästisar men när allt sket sig vände jag aldrig mig till dem. Vill inte ha sympati eller tröst. Är bara rädd att folk ska se mig bryta ihop och inse hur jävla svag en är.
Tack för att du orkat med mig. Alla mina humörsvängningar, alla mina dampanfall, alla mina nervsammanbrott och allt allt allt allt allt allt du gjort för mig. Förstår inte hur du har stått ut med mig i ett halvår nu.
vad fan skulle jag göra utan dig?
How can I rely on my heart if I break it with my own two hands?
Medan alla lever upp till sina förväntningar för lovet, ligger jag hem och väntar på att tiden ska gå. Får mig att framstå som misär och tragedi. Lyssnar på markus krunegård och det skär fan i hjärtat varje gång jag hör "du ligger med nån annan tönt...."
Jag träffar kompisar som en gång i tiden var träffa-hela-tiden-kompisar men nu är kompisar-som-man-av-konstig-anledning-aldrig-träffar. Minns alla helger man har spenderat tillsammans; skräckismaraton, kimama, fotopromenader, subway, bussen 590 mot Danderyds Sjukhus. Har jag glömt att säga att jag har saknat er massor?
Sover hos dig på din nåder. Rör dig fast jag inte får det. Önskar att jag bara drömde. Att det var en vanlig söndag.Måndag morgon förra året. Ångrar hela förra året
Ångrar att jag aldrig svarade. Att jag bara lät dig vara
Samma nätter väntar alla. Utan dig är alla kalla
Långa mörka utan sömn. Du ligger med nån annan tönt.
säkerhet.bekräftelse.värme.
You don't even know what you're asking me to do
Vaknar och inser att jag inte är i mitt rum. Bredvid mig ligger världens finaste pojkvän. Hör hans djupa andetag. Känner värmen från honom. Vågar inte röra mig i rädsla av att väcka honom. Vi sover i en säng som är gjord för att sova ensam. Vi sover i ett rum utan fönster. Jag har ingen aning om det är morgon eller natt. Det enda jag vet är att jag är trygg här. Tack för att du står ut med mig. Torkar mina tårar. Håller om mig.
Det är så tragiskt. Att man blir så svag. Önskade att ett samtal innan läggdags skulle fylla den tomheten. För vill verkligen inte sova ensam i natt. För vill verkligen aldrig någonsin mer behöva sova ensam.
we walk in love but fly in chains
Egentligen borde jag skriva om kärlek, räkna ut reaktionshastigheten på kemiska reaktioner och ta reda på hur man löser ett problem. Men nej, det är inte det jag vill göra och det är inte här jag vill vara. Vill läsa om det omöjliga och lyssna på sorglig musik tills hjärtat brister. Vara i hans famn och glömma allt.
jag har varken kontroll eller orken att kontrollera dessa problem
Stockholms godaste sushi på Tezukuri Sushi.Har nu varit hemma i tre veckor. Min tid i Hong Kong känns som en resa jag gjorde för länge sedan, näst intill att det aldrig inträffade, samtidigt som jag minns allt det fins som igår. Att komma tillbaka till skolan, till kära micky, till underbaraste naturreservatet (som inte längre är beläget på våning fyra) var som att sommarlovet aldrig inträffade. Allt är så oförändrat. Häpnas över att sommaren faktiskt är över och börjar ta fram vinterskorna. Väntar på mitt livs bästa höst och mitt livs bästa vinter.
Efter denna uppdatering kommer det antagligen ta ett tag till innan det kommer ett nytt inlägg. Av flera anledningar. Inga ursäkter denna gång.
1) Jag har slarvat med att ta med kameran. Tragiskt men sant. Använder väskor som inte får plats med min älskling. Dessutom så...
2) ... träffar jag i stort sett bara en person och denna person gillar inte att vara med på bilder. Dessvärre delar jag samma tycke och vill inte heller bli fotad. Och när vi väl tar bilder så...
3) ... sittar jag aldrig vid datorn. Man skulle kunna tro att jag ljög. För tre månader sen satt jag alltid uppe med till ett-två tiden, utan problem. Det, kan jag inte göra längre. Jag lägger mig elva varje dag och använder bara min ipod för att twittra. Kanske ändras det snart och blir till mitt oförutsägbara jag.
drömjobb numero ett
Jobba som städare i naturreservatet. Har väl varit ganska tydlig med att visa att jag har en förkärlek för skog och vatten. Om jag inte har varit det, kan jag nu klargöra att jag älskar att vara ute i naturen. Skulle verkligen inte ha något emot att ha fula kläder på mig och gå runt i bergen varje dag. Dessutom skulle det verkligen behövas flera städare pga mainland-kineser är väldigtohyfsade. Inget illa menat, men de har har verkligen seriösa problem med att följa regler. Vem fan slänger sopor i Kinas lilla stolthet? Jo, mainland-kineser. Ett annat plus med detta jobb skulle väl vara sällskapet.
Gulligull apor som inte är rädda för människor. Sitter där vid sin gren med sina puppy eyes. "Jag är så liten och sårbar". Sedan smälter alla kineser av allt gulligull och börjar mata aporna. (När det finns en skylt där det står "Mata ej aporna". (Sa ju att mainland-kineser har lite problem med att hålla regler.)) Har man riktigt otur tar aporna till och med deras ägodelar. Rätt åt dem.
Är redan helt bestämd på att jag ska komma tillbaka hit. Frågan är bara när och med vem. Vill komma hit på vintern så djävulskt mycket. Kan redan tänka mig hur drömlikt allt skulle kunna se ut. Frusen snö som glittrar på vartenda träd, alla berg är vita och alla sjöar har ett glittrande lager av is. Vid gryningen skulle isen avdunsta och det blir dimmigt. Så magiskt vackert det skulle vara. Dock så avådde min guide mig att komma hit på vintern för det är tydligen kallt här då. Nehe,det kunde jag verkligen inte kunnat lista ut själv. 
Ska nog avsluta med att tjata om hur fint det är. För kan ändå inte beskriva det med ord. Kan berätta lite om hur det är nu. Klockan är sex på morgonen och två kusiner är här och sover över. De har tyvärr redan somnat. Vi andra gör det vu brukar göra dvs dator och cod. Igår var jag på stranden med kusinerna OCH Sofie! Fin strand och hur kul som helst. Bjuder på en liten preview för mig/Sofie. (Är ganska säker på att Sofie kommer lägga upp bilderna före mig).
Förlåt, men känner mig så otrolig fet när jag ser bilderna. Eller bred beskriver mig bättre. Längtar till den dagen då alla dessa tvångstankar om att vara smal bara försvinner. Låter som det är jätteallvarligt nu. Fast jag kan försäkra er att jag äter ordentligt varje dag och har inga planer på att banta!
Kan även passa på att säga varför jag har tagit min tid att skriva detta långa inlägg. Jo - för att jag är pigg och min kille är tydligen på fest. Vill prata med honom som jag inte kunde göra det när jag sov över hos Sofie igår. Men nej nej. Så här sitter jag. Rastlös och pigg. Japp.skicka mig ett vykort för jag undrar så
Ännu en konstig blandning med bilder! Bilder som aldrig jag har lagt upp pga lathet. Som man kan se så har jag långt hår på bilderna, vilket betyder att bilderna är från början av resan. Ja men nu är dom uppe iaf!varje dag är som helg
Jättekonstig bildblandning. Men detta är i stort sett det som pågår! Träffar mina kusiner ca varje dag och leker tills det blir morgon.vad är poängen med detta?
Har nu levt här i fem veckor. För att vara mer exakt så är det 48 dagar. Önskade att jag kunde dela med mig varje ögonblick och varje utsikt jag får se. Rättare sagt, vill dela allt med bara en person. För vem, förutom han, bryr sig att jag är på andra sidan jorden och lever mitt glada och relativt tråkiga liv här? 
vacker vackrare vackraste
Kina är så överjordiskt vacker. Bergvandring äger när detta är utsikten!det händer för mycket
Har kort hår igen. Efter flera års sparande. Saknar mitt hår(!!!).du har inte en aning att jag tänker på dig precis just nu
Tar alldeles för många bilder för att orka lägga upp dom. ma ma ma malaysia!
Welcome to Kuala Lumpur!
Most of the time was spent in the bus. Driving trough the city.
Went to the "castle". Totally useless since we could barely see the castle AND the castle was more alike a huge house.
To our glorious dead.
Chinessso.
The Viktoria fountain.
Some houses were painted with different stories. GAH COOL.
Thumbs up for laziness.
The official taggningdansen, once again.
The old ruins.
The beutiful holiday resort AND my favourite dress, tihi.
Don't be surprised if I become fat.
Chillaxing.
Sunset!
Hey Happy.
Last day in Malaysia.
Hotties!
Pictures taken while going to the airport."känner du dig aldrig instängd av alla skyskrapor?"
Vi äter glass till lunch. Jävligt fyndigt med 15 kr/ 100 gram.
GOD MAT.. IGEN!
Jag och kusin. Förstår inte hur min syster kunde säga att den här bilden blev bra på mig.
Vår otroliga kärlek för sushi.
Särbarnsfasoner är okej.
Perfekt stad för bokeh-bilder!för jag älskar älskar den här staden
Officiella taggningsdans.
Vissa dagar är himlen blå här. Men för det mesta är den grå. Trist och tråkig.
Vart du än går finns det människor.
Ser man att jag är trött? Mjo, sover lika lite här som jag gör i Sverige.
Träffa kompisar osv. 
Alla dessa spelmaskiner!<3
Min senaste grej - att ta nattbilder på denna stad som aldrig slutar lysa.
Egoism. Spegelbilder är bland det bästa som finns. 
Varje dag äter jag god mat. 
Träffa mer kompisar.
Alltså... min kärlek för spegeibilder!
Mysig stad.
Släkten som är ganska jobbig, men för det mesta väldigt snälla och högljudda.
Och nej, det är inte hela släkten.
Annars gör jag inte mycket mer på dagarna. Spenderar minst en halvtimma om dagen åt twittetr. Kolla igenom allt jag missar. Saknar Stockholm, saknar kompisarna, saknar mao, saknar Joar. Sitter vid datorn/ipoden för att chatta till fyra på morgonen. Shoppar som om jag hade obegränsad ekonomi. Ja livet är ganska fint här.
Många pussar&kramar från störd tjej i Hong Kong!
brb
ÅH KOMMER SAKNAR ALLA!här vill jag vara och stanna föralltid
det var ett tag sen...
Andra helgen i rad jag är i tyresö. Träffar nya människor och är med människan som orkar prata med en från halv tre till halv sex på morgonen, för att Fanny var fast i Fridhemsplan då. "När blir det officiellt då?"
"När din bror blir faceraped igen"
Det var väl i stort sett jag har att säga. Hoppas på bilder. (Dock kommer det nog upp på naturreservatet(!!!) så tomt där!) MAO.
