Vardagarna går åt att skriva om fotospektrometri och biokemi och framkalla ångest från hjärtats djup. Jag blir stressad av att tänka och snart exploderar hjärnan. Eller imploderar. Helgerna går till att dansa fimpa öla. Helt plötsligt har en hel vecka gått och allt händer igen. Livet är något ensidigt nuförtiden, och det blir antagligen inte bättre. Det blir nog aldrig bättre.
Ibland brukar jag sjunga på låttexter och det går som ett mantra till slut. ”om du kommer ner på klubben med en fet jävla brud och tror att du vet men vem fan är du” ”bitch snälla gnälla fan ta av dig dina trosor” ”det är så jag lever mitt liv brudar weed och vitt vin” ”shut up and sleep with me come on why dont you sleep with me” ”om han är skitskraj som jag vore vithaj näääken flyttar fram käkar upp han som en vitpaj” ”we got bitches we got bitches we got diamonds we got dramas” Hur hände denna lilla revolution i musiksmaken? Helt plötsligt vill jag också ha en fin keps och vara cool. Ja, jag faller väl lätt för grupptryck och är nog inte unik.
Här har ni mina finaste par strumpbyxor som jag använder ganska ofta, kanske alldeles för ofta, men jag gillar dem.