Firar alla hjärtans dag med en hemlaboration. Använder en köttermometer och räknar ut vattnets specifika värmekapacitet. Står framför din iPad och förklarar varför allt blir fel och utbrister "förlåt Per!". Får blommor för första gången i mitt liv och den kära flickan inom mig är något överlycklig.
Du skriver att "gravitation var inte orsaken för att jag föll för dig" och jag undrar mest "du vet att detta endast är hormoner och kemiska reaktioner i vår kropp, va?". Jag antar att detta är det närmsta vi kan komma till kärleksförklaringar. Vi är ju trots allt efterblivna. Du skriver ett brev som jag gråter till och tänker "vem är den här fina flickan du skriver om? För det kan inte vara jag."

Det snöar ett nytt lager vitt snö i vårt kvarter. Var inte våren runt om hörnet? All denna förhoppning om att snön snart skulle smälta och lämna detta vinterland. Att det skulle höras grus skrapas mot våra skor. Jag har på mig mina sommarskor och går på Huddingevägen. Trots den decimetertjocka snön känner jag knappt kyla. Är det så det det är när man får blommor för första gången i sitt liv? Är det så det är när Kent sjunger "Spelar det någon roll? Jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll." Är det så det är när allt handlar om densitet, tryck och värme?

Vi är så instägnda i vårt rutinerade liv. Samma person åker samma buss, på samma väg, på samma tid, med samma busschaufför, med samma uniform. Och det fortsätter till all oändlighet. Det är kanske när detta mållösa mönster till liv slutar, som vi får frihet?