It’s okay to visit your past, just don’t bring any luggage with you
"Let the rain wash away all the pain of yesterday"
Satt på en bänk med en vän jag nästan känt i hela mitt liv. Vi pratade, gnällde, drömde. Stockholmstad skrek vår och värme, ändå om värmen var överskattad.
- Gillar du fortfarande honom?
- Ja.
- Oj, det visste jag inte.
"Nej, det är mycket du inte vet."
Everything will be okay in the end. – If it’s not okay, then it’s not the end
Den känslan av att livet saknar något, att det inte är perfekt än, att man inte vaknar lycklig, den känslan får jag varje dag. Jag har släppt det, typ. Men samtidigt gör den där förbaskade känslan att jag alltid tänker tillbaka. Flera gånger om dagen. Blunda och le. Det är som en suddig film som återspelar de ögonblck som jag inte tog vara på då.
Det är konstigt hur annorlunda allt är jämfört med ett halvår sen. Jag, 16 år, lycklig, naiv och drömde om drömkillen. Att allt skulle vara som i en manga. Ja du läste rätt, inte film, utan manga.
Idag, snart 17, lycklig men ändå inte, naiv, men något smartare än då. Drömmer fortfarande, fast lärt mig att en dröm alltid förblir en dröm. Väldigt dumt av mig att vara negativ, för det gör verkligen inte saken bättre. Att inte gå vidare är inte särskilt bra det heller.
Nej jag är inte ledsen, desperat eller något liknande. Har bara lyssnat på 'Coming home' för många gånger och försöker reda ut mina känslor. För att om jag ska vara ärlig, kommer jag knappt ihåg hur han såg ut, hur hans röst lät eller hur gott hans parfym luktade. Kommer bara ihåg känslan att vara dum,kär och lycklig.
Satt på en bänk med en vän jag nästan känt i hela mitt liv. Vi pratade, gnällde, drömde. Stockholmstad skrek vår och värme, ändå om värmen var överskattad.
- Gillar du fortfarande honom?
- Ja.
- Oj, det visste jag inte.
"Nej, det är mycket du inte vet."
Everything will be okay in the end. – If it’s not okay, then it’s not the end
Den känslan av att livet saknar något, att det inte är perfekt än, att man inte vaknar lycklig, den känslan får jag varje dag. Jag har släppt det, typ. Men samtidigt gör den där förbaskade känslan att jag alltid tänker tillbaka. Flera gånger om dagen. Blunda och le. Det är som en suddig film som återspelar de ögonblck som jag inte tog vara på då.
Det är konstigt hur annorlunda allt är jämfört med ett halvår sen. Jag, 16 år, lycklig, naiv och drömde om drömkillen. Att allt skulle vara som i en manga. Ja du läste rätt, inte film, utan manga.
Idag, snart 17, lycklig men ändå inte, naiv, men något smartare än då. Drömmer fortfarande, fast lärt mig att en dröm alltid förblir en dröm. Väldigt dumt av mig att vara negativ, för det gör verkligen inte saken bättre. Att inte gå vidare är inte särskilt bra det heller.
Nej jag är inte ledsen, desperat eller något liknande. Har bara lyssnat på 'Coming home' för många gånger och försöker reda ut mina känslor. För att om jag ska vara ärlig, kommer jag knappt ihåg hur han såg ut, hur hans röst lät eller hur gott hans parfym luktade. Kommer bara ihåg känslan att vara dum,kär och lycklig.
Kommentarer
Postat av: my
älskar texten. älskar. som mina små förvirrande texter. ska inte ens analysera. <3
Trackback
