Har inga bilder att dela med, utan bara massa tankar. Hundratals tankar, tusentals känslor och miljontals tårar. Det är alltid då när man är ensam, då man bara har sig själv att fråga och sig själv att hata. Intalade mig själv att det var skolan, att det var pms, att det bara var en tillfällig grej. Vem försökte jag lura och vem trodde mig?
Du sa att jag hade ett nervsammanbrott och frågade varför jag aldrig delade med mig mina känslor. Du undrade vad som var fel? Så många mycket jag vill säga men allt som kommer ut är ett förlåt.
Sen när blev man så patetisk? Sen när förändrades allt så mycket? 
Minns då jag hade massa personer runt mig som jag kallade för bästisar men när allt sket sig vände jag aldrig mig till dem. Vill inte ha sympati eller tröst. Är bara rädd att folk ska se mig bryta ihop och inse hur jävla svag en är.

Tack för att du orkat med mig. Alla mina humörsvängningar, alla mina dampanfall, alla mina nervsammanbrott och allt allt allt allt allt allt du gjort för mig. Förstår inte hur du har stått ut med mig i ett halvår nu.